BALANSGÅNG

Jag gillar väldigt bra att hålla mig snygg och välputsad. Det är en av mina hobbisar att se vårdad ut, och jag måste erkänna att jag lyckas bra. Dock kan mitt propra yttre aldrig i världen överglänsa den skönhet som mitt inre representerar. Helt klart.

Nu när det är höstrusk ute försöker jag undvika att vistas där längre än nödvändigt, speciellt om det regnar.
Långt om länge upptäcker den personliga assistenten att mina klor då blir för långa. Hon har rätt i det. Själv har jag förstås redan konstaterat det sedan en lång tid.
Det är ett gissel och ett elände när man inte kan passera minsta lilla virkade duk utan att den hakar fast och följer med. Man kan rentav få ruska loss en och annan. Det har hänt. Förtretligt.

Assistenten hjälper mig då tjänstvilligt att klippa av klorna lite. Det är bara så skööönt. Och tur är väl det. Dubbelskönt blir det ju dessutom eftersom dukarna kan ligga kvar på bord och bänkar.

En bland höjdpunkterna i livet – tycker jag – är att kunna slappna av sin kropp på en nypressad och stärkt duk, mellan blomvas och ljusstakar. Rrrrrrrrr....... Pröva gärna det vid tillfälle.

Ehuru underbar brukar den bli kortvarig, Njutningen, emellertid, för lokalvårdaren opponerar sig kraftigt över att jag placerat min – trots allt – klanderfritt rena kroppshydda på just den platsen. Genast, eller åtminstone så snart hon märker det.
Lite hår kanske det blir kvar på duken, men vad gör det? Det är ju de snyggaste håren i det här huset.

Hur som helst gäller det i det läget att inte klorna fastnar när man ger sig av, för inte många kan ana ur otrevlig människan blir i ett sådant läge. Hon kan rentav hota med att sluta lägga på dukar! Vahh!
Då skulle man inte kunna nyttja dem ens när hon är i ett annat rum! Hur kortsiktig är hon?

Livet är en balansgång, det är en sak som är säker.

/Mirrjam