NÄRINGSKEDJAN

Jag funderar lite på detta med fästingar. Det kommer sig av att Hund 1 i mitt boende kom in och hade fått en sådan i ögonbrynet för stund sedan.
Det är en konstig djurart. Fästingar menar jag, inte hundar.

Eller – ja – hundar är rätt konstiga också i och för sig. Och man får ju i allsin dar säga att det är tur att det inte är de som biter sig fast i andras ögonbryn och sitter där för att bli tjockare och tjockare. Tänk så tungt det skulle vara att bli behäftad med, för inte kunde skötselpersonalen heller få kring öglan på en fästingplockare runt en hund! Då finge man i så fall börja tillverka verkligt stora öglor, hundplockare.
Och vem vill vänta på det? I den situationen.

Jag får också någon fästing då och då. Sällan, emellertid.
Det är min övertygelse att det beror på att jag rör mig så smygande och formidabelt blixtsnabbt ute i naturen, att knappast någon ohyra någonsin hinner hoppa på mig. Kan också vara att den hinner, men bländas av mitt välskötta och glansiga yttre och hoppar förblindad helt enkelt alldeles fel.
Skulle den mot förmodan och rent slumpmässigt lyckas, glider den med största sannolikhet bara av eftersom en så blank päls också är förödande hal.

Till vems nytta finns egentligen fästingen?
Någon(en människa, såklart) talade om att fästingen inte gör någon nytta alls, att den inte har någon plats i näringskedjan ens genom att vara föda åt något annat djur. Att den bara finns, parasiterar och ställer till det för alla oss andra.
Jag vet inte om detta är sant. Kanske någon fågel vill fånga en fästing medan den är liten?

Hur som helst:
Hade det inte varit för att min människa så uppenbart har sin plats i näringskedjan genom uppgiften att servera torrisar och annat i skålarna på köksbänken, så hade det legat mycket nära tillhands (tilltass?) att tanken hade slagit mig, att människor och fästingar ligger på ungefär samma placering i näringskedjan. Hade inte människor fixat käk, så hade de inte fyllt någons mage heller.

Fast jag vill inte byta.

/Mirrjam