MÄRKLIGT

Jag har betraktat min mamma och färgen på hennes päls. Hon har ett spräckligt marmormönster av svartbrunt och guldbeigt. Kollar jag så på mig själv ser jag ingenting av liknande mönster. Alla mina hår är svarta. Precis alla. Trampdynorna svarta, ALLT på mig är svart. Utom tanken, förstås.
Den är - tvärtom - vit som en gnistrande spjutspets och så skärpt som en laserstråle.

Normalt är min päls tät och glänsande. Snygg och välskött, eftersom jag är något av expert på pälsputs. Lägger också mycket tid på det.

Min ekonomiansvariga, som för övrigt även ansvarar för kontrollen av hälsostatus och sanering i boendet, hade emellertid häromdagen fått för sig att jag blivit lite tunnhårig vid tinningarna. Jämmer och elände! Ty då åker fasansfullt nog masktabletterna fram. Usch. Fyyy!

Bara för några dagar sedan satt jag i bidén – jag sitter ofta i den, den är trivsam på något sätt – och tittade på när samma ekonomiansvariga tog bort hår från sina egna ben! Visst är detta märkligt?
För sedan - minsann – sätter hon kläder på benen. För att inte frysa!

Jag menar, om det är så att hårtätheten är indikation på ifall man behöver masktabletter eller inte, skulle detta då inte kunna vara ett tecken på att hon kunde minska sitt intag av sådana? För så fruktansvärt roligt att ta dem, det är det trots allt INTE. (Fast det kanske hon tycker, hon äter hemskt egendomliga saker.)

Hur som helst är det ett paradoxalt faktum, att somliga blir trackade för att det saknas päls, medan andra tar bort sin med vett(?) och vilja.

Kan detta ha något att göra med skilda åsikter om livsuppfattning och etik?
Tål att mediteras över.

/Mirrjam