ÄNDRAD FÄRDPLAN

Jag älskar att förbluffa individer i min omgivning.

Visst, alla som känner mig vet naturligtvis att jag är förbluffande. Men eftersom även min anspråkslöshet är förbluffande kan det finnas risk att någon glömmer av det. Då får man hitta på något som påminner.

Min människa behövde en liten blänkare häromdagen, jag hade upplevt att hon föreföll lite onödigt blasé i min närvaro. Eller om hon bara hade annat att göra, men det skulle jag inte tro…

Hur som helst befann hon sig av någon anledning i sitt privata toa-rum.
(Den är bara hon som använder, jag och min mamma liksom Hund-1 och -2 går alltid ut. Oavsett väder sköter vi denna business under bar himmel. Det tycker vi är fräschast. Men inte människan, den äckelmajan.)
Rummet är intressant, emellertid, för det finns vatten på flera olika oväntade ställen där.

Jag beslöt att göra en av mina förbluffande entréer i sagda lokalitet, där hon just då stod vid handfatet.
Jag har gjort det förut och jag skulle göra det igen: Komma som ett veritabelt spjut - och med påkopplad ljudeffekt i strupen – flyga fram genom luften för att göra en skrikande tvärnit uppe på toalettlocket. Man brukar åka emot lite, för det är svårt att hejda den fysikaliska kraften hur snabbt som helst.

Då märks man.

Denna gång upptäckte jag långt för sent i sanningens sista bråkdel av fragment och till min yttersta fasa, just sekunden före landningsögonblicket, att toa-locket inte var nedfällt…

Man hinner inte tänka mycket då.

Livet passerade revy för mitt inre öga samtidigt som jag med värsta ansträngning på något sätt lyckades justera avslutande fas i färdplanen och böja färdriktningen så pass, att min största tyngd hamnade mer åt sidan, på ringen.

Lägg därtill sedvanlig bromssträcka samt balansakt för att inte trilla i, ja-a, denna gång blev jag rent förbluffad själv.

Ett skakande minne.

/Mirrjam