PARENTES

En i min personalstyrka har varit sjuk. Hund-2. Hennes arbete är allmänt att assistera Hund-1 med vaktarbetet, det noggranna snufflandet längs vägen till postlådan och tyngre revirmarkeringar.

Under ett par veckor fick Hund-1 därför ta hela ansvaret, vilket hon alltid gör ändå, men för att inte Hund-2 ska känna sig vare sig överflödig eller underlägsen, utan bara sådär lagom mittemellan, så säger vi att hon är en viktig assistent. Det tror hon på. Tankens kraft, osv…

En dag fick hon ett stort, öppet sår. Det var inte bra.

Vi kom alldeles ur rutinerna här, min sekreterare och jag, då Hund-2 drabbades så illa.
Att människan (själva sjukvårdsbiträdet), fick fullt upp med att oroa sig för vovven kanske var lika bra, för i och med det fick jag mer utrymme att ta hand om patientens emotionella behov, som nästan är viktigare.

Vi samarbetade:
Sårvård + kärlek + ekonomiska utlägg blev tillsammans 100% av biträdets insats.
Min egen insats bestod till 100% av bibringande hundstackarn ännu mer kärlek, samt stor livskvalitet under sitt lidande. Alla vet ju hur viktigt det är för tillfrisknande.
Men så blev hon också frisk snabbt. Sällan har någon sjukling blivit så väl omhändertagen. Tack vare att människan hjälpte till, fick vovven 200%!

Arbetsfördelningen föll sig naturligt, vovven hade ont och var orolig på natten, då har jag ju lätt för att vara vaken och kunna bistå. Det gick väldigt bra, om jag får säga det själv.

Hon luktade konstigt när hon var sjuk, Hund-2. Det kanske var smörjan som veterinären hade skrivit ut, men jag gjorde mitt bästa för att skyla över, försökte stryka mig mot sjuklingen så mycket jag orkade för att få henne att dofta bättre. Tyvärr hade det inte så stort resultat. Men jag tror hon blev lite gladare. Det kändes bra för mig också.

Man fick akta sig så att det inte kom kattbaciller på såret, framhöll sjukvårdsbiträdet och spände ögonen i mig, samtidigt som hon fullgjorde någon uppgift som diskerska i köket.
Hon vet tydligen inte att kattbaciller är bland det bästa man kan ha. Men jag hade inte strukit mig direkt på själva såret i alla fall, ville inte få på mig av den äckliga salvan.

Ja, det var en parentes i livet, då jag fick hålla tillbaks mina skojerier med den hunden. Nu är hon frisk och jag kan återgå. Gott så.

Tänk så naturligt allt faller sig, ändå.

/Mirrjam