VÄSEN

Med tassen på hjärtat får man ändå lov att erkänna att det måste vara försynens skickelse att ödet har bringat mig ihop med de sambosar jag har.

De hjälper mig med min personliga utveckling.

För vem vore man om man inte hade andra individer i omgivningen att spegla sin själ i? Hur skulle jag kunna veta vem jag var, om jag inte hade någon att jämföra mig med? Hur skulle man kunna veta när det var dag om det inte hade funnits någon natt?

Det kunde ju hänt – ve och fasa(!) – att jag hade gått omkring, eller legat stilla för den delen, och trott att jag var en nolla!
Nu ser jag ju i skenet av omgivningen att så icke är fallet. En insikt man får om man bara tar sig lite tid att fundera på tillvarons villkor. Visst är livet ändå skönt ibland!

Här uppe på soffryggen befinner man sig i en övre sfär, vilket ger tanken en andlig frihet, friskhet, på nivåer långt högre än övriga i boendet ens möjligen kan föreställa sig (förutom min lilla mamma, såklart).
Ibland svävar jag iväg i mina drömmar, till kristallklara höjder, där jag får till mig extra intelligenta sanningar.

Jag kan bli rent förvånad när jag vaknar: Att här ligger jag bara, helt enkelt, på samma gamla nerhårade plats, på samma gamla väl-klösta soffa, i samma gamla jordnära hus.
Hur lätt hade det inte varit i denna geografiska position, att i vaket tillstånd misstagligen kunna tro att drömmarna inte var sanna, att man inte alls var ett gudabenådat väsen utan bara en simpel bondkatt?
Bondkatt: Javisst, men simpel - nejnej.

Då räcker det att öppna ena ögat och beskåda de andra väsen som här dväljes.

Det är en stor tillgång att jag har dessa drömmar i sömnen. De hjälper mig bekräfta vad jag ser när jag är vaken.

/Mirrjam