PÅ SIN PLATS

Jag blickar ut över boendets öppna ytor och gömda skrymslen. Där nere på golvet ligger Hund-1 och Hund-2 och sover. Tänk att de dagtid bara lägger sig direkt på golvet!

Skulle gissa att det är Moder Naturs självklara och outgrundliga visdom att låta dem hållas på den nivån. Eller – outgrundligt är det förstås inte – vid eftertanke, om än aldrig så blygsam.

Visserligen kan det hända, dock högst fem gånger om året, att jag också lägger mig direkt på golvet. (Det kan t ex vara vid ofattbart varma sommardagar, då man på den nivån kan finna någon svalka, eller under tidig vår då några ljuvliga solstrålar letar sig in och gör en skön fläck att solbada i.)

Husets människa har en egen sovplats, på ungefär 1,5 - 2,0 svanslängders höjd över golvet.
Hon ligger alltså - Moder Naturs eviga visdom till trots - inte direkt på golvet. Den uppmärksamme förnimmer härigenom en i övrigt fördold rangskillnad hund/människa inom boendet, vilket kan tyckas egendomligt för en oinvigd.
Människans bädd står öde och oanvänd hela dagarna. Vilket slöseri med resurser! För att den inte ska stå där helt utan nytta brukar jag tämligen ofta sova på den under dagtid. Något måste man även offra, samtidigt som tillfällen inte bör förkastas. Men bara sova. Jag har faktiskt en del annat att göra också. Uppgifter som tar åtminstone i alla fall 12 - 15% av min tid.

Uppe på vardagsrumssoffans ryggstöd ligger så min älskade moder med alla sina förträffliga gener. Detta är den högsta möjliga punkt att sova på i detta hus. Orsaken är sannolikast densamma som du kan läsa om här ovan, i andra styckets två meningar, och det är också därför som även jag själv trivs mycket bra med att hållas där.
Det är inte alls särskilt långsökt om du tänjer din stackars människohjärna lite utöver det vanliga: Skapelsens Krona, med sin briljans, hör med självklarhet hemma längst upp.

Min mamma är för övrigt en i sanning utpräglad drottningmoder och intelligent därtill. Hon visste vad hon gjorde den dagen hon skaffade mig. Eller också var det evolutionens obönhörliga framåtskridande. Möjligen en kombination. Därför låter jag henne ligga på soffryggen tills hon drösar ner av sig själv.

Respekt för äldre, det har jag. Också.

/Mirrjam