Hej!

Mirrjam här.

Jag har blivit ombedd att dela med mig lite av mina funderingar i en spalt.

Även om önskemålet är självklart för vem som helst som vill ta del av visdomsord, måste jag förstås göra sken av att vara smickrad. Det var inget enkelt beslut att ta, då mina dagar är ganska välfyllda redan som det är. Men, eftersom vintern är i antågande och min mest hektiska jaktsäsong antagligen är till ända för i år, har jag beslutat godta inbjudan, ehuru med vissa personliga förbehåll.

För det är ju inte bara det. Jag måste ha en sekreterare som skriver.
Mycket snabbt löste emellertid mitt skärpta intellekt den frågan och kom på att det gör säkert husets alltiallo, nämligen min hushållerska, ekonomiansvariga, lokalvårdare, burköppnare, massös, kloklippare och innehavare av liggvänligt knä.

Hennes förvirrade dagar torde vara något splittrade redan som det är av alla sysslor och säkert skulle hon inte uppleva det som någon större skillnad i sitt eget elände, och som det tjänstehjon hon är, om hon blev spökskrivare också.
Jag menar (observera: absolut ödmjukt) att hon kanske rent av kan lära sig något ur de djupa visdomstankar jag med största sannolikhet och alltsomoftast kommer att kunna leverera.

Jag har ingen stamtavla.
Men jag har hört sägas att det stod ’Karlsson’ på dörren till det hem där jag föddes som barn. Det tycker jag är inte riktigt dåligt.
Min mor och jag fick flytta ifrån det hemmet kort efter det att jag var född. Mina två andra syskon hade redan flyttat, men mamma och jag vi fick flytta tillsammans till ett nytt ställe. På det stället har vi sedan stannat. Jag har bott ihop med min mamma i hela mitt liv.

Vi har två hundar. De är snälla men såååååååå dumma. En del eftermiddagar nu så här på senhösten kan det bli lite långsamt framemot tretiden eller så. Särskilt om det regnar ute. Då kan jag hitta på något inomhusbus att ta itu med ifall hundarna har somnat, så att det blir lite fart på dem. Det brukar fungera bra.

Strax därpå, när de har s a s gått igång då går jag bara helt stilla och lägger mig som om inget alls har hänt, och alla andra tittar på varann och fattar ingenting. Själv kikar jag bara lite i ögonvrån.
Sådana små bus är trevlig sysselsättning som inte kräver så mycket energi, man blir bara lite glad av det. Jag tycker att nöjen ingår i en fullödig livskvalitet.
Säkert främjar det också blodcirkulationen hos de yrvakna fåntrattarna som just sov. Bara nyttigt för dem, om nå’n frågar mig.

Katt är det absolut bästa som någon människa kan dela hem och hushåll med.

Det har hänt att jag har hört sägas att någon tyckte det var dyrt med burkmaten. Dyrt! Hahh! Men hallå! Man måste ju ställa saker och ting i rätt relation till varandra. Man har väl inte tänkt på hur det skulle varit om det bott t ex en häst och en hästmamma här istället för mig och min mamma, då skulle man kunna tala om dyra matkostnader. Och VILKA BURKAR! Maow, alltså.

Nej, jag anser att vem som helst skall vara glad att den får bo ihop med någon av oss katter, och det är en av orsakerna till varför det inte finns någon anledning att acceptera något annat än högkvalitativ och fullvärdig specialmat på burk, eller veterinärrekommenderade torrisar. Sådetså.

Om man funderar vidare på detta kan man lämna matfrågan och istället komma in på tanken kring sovplatsen. Inte skulle det bli mycket plats över för hushållerskan i sängen om det vore en häst och hennes mamma där intill istället för katt. Och så lite täcke det skulle bli över!

Och tänk, -TÄNK vilken lucka man skulle behöva i dörren!

Man kan bli helt kall bara man tänker på det.

Det var det.

/Mirrjam